Radiofrekvensförstärkaren är i grunden det positiva återkopplingssystemet i vårt radiofrekvenssystem, som i allmänhet ligger på överföringslänken. På grund av övervägande av länkdämpning av trådlös överföring måste sändaren stråla tillräckligt med kraft för att erhålla ett relativt långt kommunikationsavstånd. Därför är radiofrekvensförstärkaren huvudsakligen ansvarig för att förstärka effekten till en tillräckligt stor nivå och sedan mata den till antennen för utstrålning. Det är kärnanordningen i kommunikationssystemet.
Så för en så viktig enhet, vilka är de viktigaste typerna av RF-förstärkare?
1) Klassificering från arbetsfrekvensband
Klassificerad efter arbetsfrekvensband kan den delas in i smalbandsradiofrekvensförstärkare och bredbandsradiofrekvensförstärkare. Smalbands RF-effektförstärkare använder i allmänhet ett frekvensselektivt nätverk som en belastningskrets, såsom en LC-resonanskrets. Bredband RF-effektförstärkare använder inte ett frekvensselektivt nätverk som belastningsslinga utan använder en överföringsledning med ett brett frekvenssvar som belastning.
2) Klassificering utifrån det matchande nätverkets karaktär
Enligt naturen hos det matchande nätverket kan effektförstärkare delas in i icke-resonanta effektförstärkare och resonansförstärkare. Det matchande nätverket för en icke-resonant effektförstärkare är ett icke-resonanssystem, såsom en högfrekvent transformator, en överföringsledningstransformator och andra icke-resonanta system, och dess belastningsegenskaper är rent resistiva. Det matchande nätverket för resonanseffektförstärkaren är ett resonanssystem och dess belastningsegenskaper visar reaktiva egenskaper.
3) Klassificerad efter strömledningsvinkel
Enligt den aktuella ledningsvinkeln kan RF-förstärkare klassificeras i klass A, klass AB, klass B, klass C, klass D, klass E, etc. I klassificeringen av förstärkare pratar vi ofta om förstärkare av klass A till E dividerat med ledningsvinkel. Utgångseffekten och effektiviteten för klass C-arbetstillståndet är den högsta bland dessa arbetstillstånd, och de flesta förstärkare som används för radiofrekvens fungerar i C (C).
Klassificeringen av förstärkare är redan så komplicerad att man kan se att de viktigaste prestationsindikatorerna verkligen inte är enkla, det är faktiskt detsamma.
Förstärkarens huvudindikatorer är följande:
1. Arbetsfrekvensområde
Generellt hänvisar det till förstärkarens linjära arbetsfrekvensområde. Om frekvensen börjar från DC anses förstärkaren vara en DC-förstärkare.
2. Vinst
Arbetsförstärkning är huvudindikatorn för att mäta förstärkarens förstärkningsförmåga. Definitionen av förstärkning är förhållandet mellan kraften som levereras till belastningen från förstärkarens utgångsport och den effekt som faktiskt levereras till ingångsporten på förstärkaren från signalkällan.
Ökad planhet hänför sig till förstärkarens förstärkningsområde i hela arbetsfrekvensbandet vid en viss temperatur, och det är också en huvudindikator för förstärkaren.
3. Utgångseffekt och 1dB komprimeringspunkt (P1dB)
Se figuren ovan, när ingångseffekten överstiger ett visst värde börjar förstärkningen av transistorn att minska och slutresultatet är att uteffekten når mättnad. När förstärkaren på förstärkaren avviker från en konstant eller är 1 dB lägre än andra små signalförstärkningar, är denna punkt den berömda komprimeringspunkten på 1 dB (P1dB). Generellt sett uttrycks en förstärkares effektkapacitet av 1dB-kompressionspunkten.
4. Effektivitet
Eftersom effektförstärkaren är en kraftkomponent måste den förbruka strömförsörjningen. Därför är effektförstärkarens effektivitet extremt viktig för hela systemets effektivitet. Effektivitet är förhållandet mellan RF-uteffekten hos förstärkaren och likströmmen som matas till transistorn. ηp = RF-uteffekt / DC-ingångseffekt
5. Intermodulationsdistorsion (IMD)
Intermodulationsförvrängning avser den blandade komponenten som produceras av två eller flera insignaler med olika frekvenser som passerar genom en effektförstärkare. Detta beror på effektförstärkarens icke-linjära natur. Bland dem, eftersom den tredje ordningens intermodulationsprodukt ligger mycket nära den grundläggande vågsignalen och har störst inverkan, är den viktigaste överväganden bland intermodulationsprodukterna tredje ordningens intermodulation. Ju lägre den tredje ordningens intermodulationsprodukt, desto bättre.
6. Tredje ordningens intermodulationsgränspunkt (IP3)
Skärningen mellan den grundläggande signalutgångseffektförlängningslinjen och den tredje ordningens intermodulationsförlängningslinje i figur 2 kallas den tredje ordningens intermodulationsgränspunkt, som representeras av symbolen IP3. IP3 är också en viktig indikator på effektförstärkarens olinjäritet. När uteffekten är konstant, ju större uteffekt vid tredje ordningens avlyssningspunkt, desto bättre är förstärkarens linjäritet.
7. Dynamiskt omfång
Det dynamiska området för en effektförstärkare hänvisar vanligtvis till skillnaden mellan den minsta detekterbara signalen och den maximala ingångseffekten i det linjära arbetsområdet. Naturligtvis måste detta värde vara så stort som möjligt.
8. Harmonisk distorsion
När insignalen ökar till en viss nivå kommer effektförstärkaren att generera en serie övertoner på grund av arbetet i det olinjära området. För högeffektsförstärkarsystem är det i allmänhet nödvändigt att använda filter för att minska övertonerna under 60dBc.
9. Ingående / utgående stående vågförhållande
Detta är också en mycket viktig indikator som anger graden av matchning mellan effektförstärkaren och hela systemet. Försämringen av in / ut-förhållandet kommer att resultera i fluktuationer i systemets förstärkning och försämring av gruppfördröjningen. Det är dock svårare att utforma en effektförstärkare med ett högt stående vågförhållande. I allmänna system är det nödvändigt att kräva att ingångens stående vågförhållande för effektförstärkaren är lägre än 2: 1.
Vår andra produkt:
