1. TRS-gränssnitt
De flesta kanske inte vet vad det är vid första hörandet, men så länge du lägger den äkta varan framför dig kommer alla att veta vad det är. Faktum är att det vanligaste vi ser i det dagliga livet är TRS-kontakten. Dess kontaktutseende är cylindriskt, vanligtvis i tre storlekar: 1/4" (6.3 mm), 1/8" (3.5 mm), 3/32" (2.5 mm) ), vår vanligaste är kontakten i storleken 3.5 mm.
2.5 mm TRS-kontakten brukade vara populär på mobiltelefonheadset, men nu är den sällsynt. Headsetgränssnittet domineras i princip av 3.5 mm-gränssnittet. 6.3 mm-kontakten är vanligare i många professionella utrustningar och high-end-headset, men nu har många high-end-headset gradvis börjat gå över till 3.5 mm-kontakter. Betydelsen av TRS är spets (signal), ring (signal), viloläge (jord), som representerar de tre kontakterna i denna led. Det vi ser är tre sektioner av metallpelare åtskilda av två sektioner av isoleringsmaterial. Därför kallas 3.5 mm kontakter och 6.3 mm kontakter också för "små tre kärnor" och "stora tre kärnor".
2. Strukturen för "de tre stora kärnan"
TRS-gränssnittet är ett runt hål, vars insida motsvarar kontakten, och det finns även tre kontakter, som också är åtskilda av isoleringsmaterial. Vissa säger att det inte finns några fyrstiftskontakter? Just det, den fyrpoliga kontakten vi ser på hörlurar eller walkmans, den extra kärnan används för att överföra röstsignaler eller styrsignaler. Dessutom finns en fyrkärnig 3.5 mm-kontakt för hörlurar som används för att överföra balanserade signaler. Den 6.3 mm "stora trestifts"-kontakten kan användas för att sända balanserade signaler eller obalanserade stereosignaler, det vill säga, den kan sända balanserade signaler som det XLR-balanserade gränssnittet kommer vi att prata om senare, men kostnaden för att göra en sådan balanserad kabel är relativt hög. Hög, så den används i allmänhet bara på avancerad professionell ljudutrustning.
3. Tvåkärnig 6.3 mm TRS elgitarrkabel
Naturligtvis, eftersom kärnor kan läggas till, kan kärnor också reduceras. Den tvåkärniga TRS-kontakten kan användas för att överföra obalanserade monoljudsignaler. Till exempel är kabeln för elgitarrer en tvåkärnig TRS-kabel. Därför, från utseendet på TRS-gränssnittet, vet vi inte om det stöder balanserad överföring; bara från kärnantalet kan vi inte vara säkra på om TRS-kontakten med fyra kärnor och högre stöder balanserad överföring. Den specifika situationen beror på utrustningen.
4. RCA-gränssnitt
Det är också mycket vanligt i vårt dagliga liv, och det finns i princip tillgängligt i utrustning som högtalare, TV, effektförstärkare och DVD-spelare. Den är uppkallad efter den engelska förkortningen Radio Corporation of America (Radio Corporation of America). På 1940-talet introducerade företaget detta gränssnitt på marknaden och använde det för att koppla ihop fonografer och högtalare. Därför kallas det även i Europa för PHONO-gränssnitt. Kontakten vi är mer bekanta med kallas "lotushuvud".
RCA-kontakt för "lotushuvud"
RCA-gränssnittet använder den koaxiala [koaxialdefinitionen som visas i figuren nedan] för att sända signaler. Den centrala axeln används för att överföra signaler, och kontaktskiktet på ytterkanten används för jordning. Varje RCA-kabel är ansvarig för att överföra ljudsignalen från en kanal. Därför kan du använda det antal RCA-kablar som matchar kanalens faktiska behov. För att till exempel sätta upp tvåkanalsstereo behövs två RCA-kablar.
5. Koaxial definition
SPDIF's COAXIAL (koaxial)
1) Koaxial digital ljudutgång
Den koaxiala digitala ljudgränssnittsutgången är en förkortning av (Sony/Philips Digital InterFace) SONY och PHILIPS digitala ljudgränssnitt för hemmabruk. Det är en specifikation som specificerar överföringen av digitala signaler. Den kan sända en mängd olika signaler och kan sända LPCM-strömmar och Dolby Digital, DTS, surroundljudskomprimeringsljudsignaler som AC-3.
SPDIF är uppdelad i koaxial och optisk fiber från transmissionsmediet. Faktum är att signalerna som de kan överföra är desamma, men bäraren är annorlunda, och gränssnittet och anslutningens utseende är också olika. Så länge den elektriska signalen omvandlas till en optisk signal kan den överföras med optisk fiber (optisk). Optisk signalöverföring är en populär trend i framtiden, och dess främsta fördel är att den inte behöver ta hänsyn till gränssnittsnivån och impedansproblem, gränssnittet är flexibelt och anti-interferensförmågan är starkare.
2) Koaxialt ljudgränssnitt (koaxiellt)
Koaxialt ljudgränssnitt (Coaxial), standarden är SPDIF (Sony / Philips Digital InterFace), som är gemensamt formulerad av Sony och Philips. Koaxial är markerad på baksidan av audiovisuell utrustning, främst för att ge digital ljudsignalöverföring. Dess kontakter är uppdelade i RCA och BNC.
Koaxialljud är ett ljudgränssnitt som även har ingångs- och utgångsfunktioner. Till skillnad från det tidigare ljudgränssnittet, integrerar det gränssnittet för mikrofonen (ingångsgränssnitt) och gränssnittet för headsetet eller ljudet (utgångsgränssnittet).
Koaxialt ljudgränssnitt (koaxiellt)
SPDIF fiber
Optisk fiber [gränssnitt där ramen är placerad]
6. Fyrkantiga och runda fiberkontakter
Det engelska namnet på det optiska fibergränssnittet är TOSLINK, vilket kommer från de tekniska standarder som formulerats av Toshiba (TOSHIBA), och utrustningen är generellt märkt som "Optisk". Dess fysiska gränssnitt är uppdelat i två typer, en är ett standard fyrkantigt huvud och den andra är ett runt huvud som liknar 3.5 mm TRS-kontakten som vanligtvis finns på bärbara enheter. Eftersom den sänder digitala signaler i form av ljuspulser är det den snabbaste överföringshastigheten ur teknisk synvinkel.
Den optiska fiberanslutningen kan uppnå elektrisk isolering, förhindra digitalt brus från att överföras genom jordledningen och bidra till att förbättra signal-brusförhållandet för DAC. Men eftersom den behöver en ljusemitterande port och en mottagningsport, och den fotoelektriska omvandlingen av dessa två portar kräver fotodioder, kan det inte finnas någon nära kontakt mellan den optiska fibern och fotodioden, vilket kommer att producera digital jitterliknande distorsion, och detta distorsion överlagras. Tillsammans med distorsionen i den fotoelektriska omvandlingsprocessen är den mycket värre än koaxialen när det gäller digitalt jitter. Därför har nu det optiska fibergränssnittet gradvis bleknat ut ur människors synfält.
7. XLR-gränssnitt för AEX/EBU-gränssnitt
Även känd som "Cannon mouth", detta beror på att Cannon Electric-företaget grundat av James H. Cannon är dess ursprungliga tillverkare. Deras tidigaste produkt var "cannon X"-serien. Senare lade den förbättrade produkten till en låsanordning (Latch), så ett "L" lades till efter "X"; senare lades en gummitätning till runt skarvens metallkontakter. (Gummiblandning), så ett "R" läggs till efter "L". Folk satte ihop de tre versalerna och kallade den här kontakten "XLR-kontakt".
Vanligt trekärnigt XLR-gränssnitt
Vissa förstärkare kommer att ge ett fyrkärnigt balanserat XLR-hörlursuttag
XLR-pluggarna vi vanligtvis ser är 3-stifts, såklart, det finns även 2-stift, 4-stift, 5-stift och 6-stift. Till exempel, på vissa high-end hörlurskablar, kommer vi också att se fyra-stifts XLR balanserade kontakter. XLR-gränssnittet är detsamma som det "stora trekärniga" TRS-gränssnittet, som kan användas för att överföra ljudbalanserade signaler. Här pratar vi kort om balanserade signaler och obalanserade signaler. Efter att ljudvågen omvandlats till en elektrisk signal, om den sänds direkt, är det en obalanserad signal. Om den ursprungliga signalen inverteras med 180 grader, och sedan den ursprungliga signalen och den inverterade signalen sänds samtidigt, är det en balanserad signal. Balanserad överföring är att använda principen om fasavstängning för att minimera andra störningar under ljudsignalöverföring. Naturligtvis är XLR-gränssnittet detsamma som det "stora trekärniga" TRS-gränssnittet, som kan sända obalanserade signaler, så vi kan inte se vilken typ av signal det sänder från gränssnittet.
**När det gäller digitalt ljudgränssnitt talar vi faktiskt mer om överföringsprotokoll eller standarder. Utifrån det fysiska utseendet på gränssnittet är det svårt att avgöra vilken typ av gränssnitt det är. Låt oss först prata om AES/EBU. **
AES/EBU är förkortningen för Audio Engineering Society/European Broadcast Union, och det är den mer populära professionella digitala ljudstandarden. Det är ett seriellt överföringsprotokoll baserat på ett enda tvinnat par för att överföra digital ljuddata. Data kan överföras över en sträcka på upp till 100 meter utan utjämning, och vid utjämning kan den överföras över längre avstånd.
Det vanligaste fysiska gränssnittet AES/EBU med trekärnigt XLR-gränssnitt
AES/EBU tillhandahåller två kanaler med ljuddata (upp till 24-bitars kvantisering), kanalerna är automatiskt tidsinställda och självsynkroniserade. Den tillhandahåller också metoden för överföringskontroll och representation av statusinformation (kanalstatusbit) och vissa feldetekteringsmöjligheter. Dess klockinformation styrs av sändningsänden och kommer från bitströmmen av AES/EBU. Dess tre standardsamplingsfrekvenser är 32kHz, 44.1kHz och 48kHz. Naturligtvis kan många gränssnitt fungera med andra olika samplingshastigheter.
Det finns många fysiska gränssnitt för AES/EBU, det vanligaste är det trekärniga XLR-gränssnittet, som används för balanserad eller differentiell anslutning; dessutom finns det ljudkoaxiala gränssnitt som använder RCA-kontakter som kommer att diskuteras senare, som används för ensidig obalanserad Connect; och använda fiberoptiska kontakter för att göra optiska anslutningar.
S/PDIF är en förkortning av Sony/Philips Digital Interconnect Format, som är ett civilt digitalt ljudgränssnittsprotokoll utvecklat av Sony och Philips. På grund av dess utbredda användning har den blivit de facto-standarden för civila digitala ljudformat. S/PDIF och AES/EBU har lite olika strukturer. Ljudinformation intar samma position i dataströmmen, vilket gör de två formaten i princip kompatibla. I vissa fall kan AES/EBU professionell utrustning och S/PDIF användarutrustning anslutas direkt, men detta tillvägagångssätt rekommenderas inte eftersom det finns mycket viktiga skillnader i elektriska specifikationer och kanalstatusbitar. Vid användning av blandade protokoll kan det få oförutsägbara konsekvenser.
S/PDIF-gränssnitt med RCA-koaxial och optiskt gränssnitt
S/PDIF-gränssnitt
Det finns i allmänhet tre typer, en är RCA-koaxialgränssnitt, den andra är BNC-koaxialgränssnitt och den andra är TOSLINK optiskt gränssnitt. I internationella standarder kräver S/PDIF en BNC-gränssnittskabel på 75 ohm för överföring. Men av olika anledningar använder många tillverkare ofta RCA-gränssnitt eller till och med 3.5 mm små stereogränssnitt för S/PDIF-överföring. Med tiden har RCA- och 3.5 mm-gränssnitt blivit en "civil standard". Vi kommer att prata om det koaxiala gränssnittet och det optiska gränssnittet i detalj senare.
Det finns två typer av koaxialgränssnitt, ett är RCA-koaxialgränssnitt och det andra är BNC-koaxialgränssnitt. Utseendet på det förra skiljer sig inte från det analoga RCA-gränssnittet, medan det senare är lite likt det signalgränssnitt vi vanligtvis använder på TV-apparater och har en låsdesign. Koaxialkabelkontakten har två koncentriska ledare, ledaren och skärmen delar samma axel, och ledningens impedans är 75 ohm.
Koaxialkabel med BNC koaxialgränssnitt
Den koaxiala överföringsimpedansen är konstant och överföringsbandbredden är hög, så ljudkvaliteten kan garanteras. Men även om utseendet på RCA-koaxialgränssnittet är detsamma som det analoga RCA-gränssnittet, är det bäst att inte blanda kablarna. Eftersom RCA-koaxialkabeln har en fast impedans på 75 ohm kommer blandade kablar att orsaka instabil ljudöverföring och försämra ljudkvaliteten.
Det engelska namnet på det optiska fibergränssnittet är TOSLINK, vilket kommer från de tekniska standarder som formulerats av Toshiba (TOSHIBA), och utrustningen är generellt märkt som "Optisk". Dess fysiska gränssnitt är uppdelat i två typer, en är ett standard fyrkantigt huvud och den andra är ett runt huvud som liknar 3.5 mm TRS-kontakten som vanligtvis finns på bärbara enheter. Eftersom den sänder digitala signaler i form av ljuspulser är det den snabbaste överföringshastigheten ur teknisk synvinkel.
Fyrkantiga och runda fiberoptiska kontakter
Den optiska fiberanslutningen kan uppnå elektrisk isolering, förhindra digitalt brus från att överföras genom jordledningen och bidra till att förbättra signal-brusförhållandet för DAC. Men eftersom den behöver en ljusemitterande port och en mottagningsport, och den fotoelektriska omvandlingen av dessa två portar kräver fotodioder, kan det inte finnas någon nära kontakt mellan den optiska fibern och fotodioden, vilket kommer att producera digital jitterliknande distorsion, och detta distorsion överlagras. Tillsammans med distorsionen i den fotoelektriska omvandlingsprocessen är den mycket värre än koaxialen när det gäller digitalt jitter. Därför har nu det optiska fibergränssnittet gradvis bleknat ut ur människors synfält.
Vår andra produkt:
